Tapeter och vuxengener

När man är vuxen kan man vissa saker, lägga trall, byta fönster, byta packningar och tapetsera. Det var så jag tänkte att det fungerade. Jag trodde kunskapen låg dold i väntan på att åldern skulle trigga HOX-generna för hemsnickeri och hushåll, att miljöfaktorer i form av eget boende skulle utlösa hormonella förändringar i händighetsutveckling, eller något åt det hållet. Jag hade fel. Man måste tydligen öva på det som allt annat. Eller ha medfödd talang, helst båda.

 Precis som med musik, måleri, foto och film, har jag ett sinne för heminredning. I teorin. Jag vet hur jag vill ha det, jag har en vision, en idé. Men den stannar i huvudet, når aldrig ut i fingrarna, kan aldrig omsättas. I min dagliga yrkesutövning samarbetar jag gärna med fotografer, illustratörer och kreatörer av alla de slag, personer som kan omsätta tankar till något mer än bara en vag idé. Nästa år utmynnar detta bland annat i två utställningar (kanske fler) och om allt går väl, ännu en bok. En av utställningarna kan komma att innefatta en gigantisk fototapet, en utmaning jag definitivt bör hyra in lite hjälp till.

Hemma har jag skaffat den ädla kunskapen om att tapetsera genom att gifta in de talangerna i familjen. Mitt jobb är att riva bort det gamla, slänga saker och se till att skapa möjligheterna. Och leta mönster. Men det är inte det lättaste.  För några år sedan hade jag ingen aning om vilken enorm apparat det är att välja tapet. Nätet är fullt av färg och form. Det finns inga som helst begränsningar idag. Och varje gång vi bestämmer oss, varje gång vi tittar på en ny tapet, blir vi modigare. Varje val är djärvare än det förra. Varje förändring blir till det bättre. Att titta på tapeter på nätet är en beroendeframkallande sysselsättning.